En huvudduk kan uppfattas som tradition, kultur eller något självklart; ända tills den kopplas till en muslimsk kvinna. Då skiftar plötsligt hela tolkningen. Det som nyss var folkligt, charmigt och okomplicerat blir laddat, misstänkliggjort och ideologiskt.

DNs Jacob Lundström har skrivit en text om sin konversion till islam. Det är, på ytan, en personlig reflektion. Men i praktiken blir det något annat: en berättelse som förminskar, förvränger och banaliserar vad konversion faktiskt innebär.

Islamofobi är ett ord som nästan alla har hört, men som många verkar vara oense om vad det egentligen betyder – åtminstone de som aldrig har läst definitionen. För vissa beskriver det en verklig form av rasism riktad mot muslimer. För andra uppfattas det som ett politiskt begrepp som används för att stoppa kritik mot islam. Mycket av förvirringen beror dock på att människor talar om olika saker. Den här texten försöker därför göra något så enkelt som möjligt: förklara vad islamofobi är, hur den yttrar sig – och inte minst vad den faktiskt inte är.

Den där märkliga högtiden då samma människor som resten av året talar om muslimska kvinnor som om de vore hjälplösa inventarier plötsligt upptäcker att de existerar. Lagom till en paneldebatt, en hashtag och ett fotografi på en kvinna i hijab som kan illustrera en rapport.

En imponerande ritual.

Jag får ofta denna frågan.

Det är sant att många migranter som kommer till Europa i dag kommer från samhällen där islam är den dominerande religionen. Men det betyder inte att det är religionen som driver migrationen.

Med mordfallet i Rönninge som utgångspunkt skriver jag om hur språk och identitet hanteras selektivt i offentligheten. Texten belyser varför man med rätta vill skydda transpersoner från kollektiv skuld, men samtidigt ofta undantar muslimer från samma hänsyn, och vilka konsekvenser detta får för tillit, sammanhållning och principfasthet.

Efter varje terrordåd och varje handling av civilkurage upprepas samma reflex. Religionen dras fram som förklaring. Antingen som anklagelse eller som försvar. Islamism när våldet sker. Islam när någon ingriper modigt. Som om tron i sig vore den utlösande mekanismen bakom människors handlingar.

Att människor reagerar när världen runt dem förändras är naturligt. Frågan är inte om oron finns, utan om den leder oss närmare sanningen eller längre bort från den. I dagens Sverige finns en känsla av förlust som söker en förklaring.

Det är svårt att inte känna en sorts trött respektlöshet inför hur makten ibland pratar med sina egna siffror.

Regeringen kallade idag till pressträff om “lägesbilden av den organiserade brottsligheten”. Där redovisades alltså nya data:

Ja, jag hade offrat mitt liv för Sverige.

Ofta talar vi om försvarsvilja i termer av frihet, demokrati och nationell identitet men historiskt har människor försvarat sina territorier av många andra olika skäl som mark, tillgångar, ideologi, religion och det egna sättet att leva.