Ja, jag hade offrat mitt liv för Sverige.

Ofta talar vi om försvarsvilja i termer av frihet, demokrati och nationell identitet men historiskt har människor försvarat sina territorier av många andra olika skäl som mark, tillgångar, ideologi, religion och det egna sättet att leva.

Idag ser situationen lite annorlunda ut.

I en värld där resurser flyttas digitalt, där religionsfrihet till stor del råder och där ideologier inte längre har samma djupa förankring hos många, suddas gränserna ut. Livet för gemene muslim är den samma i stort sätt oavsett om högern eller vänstern vinner val. Frågan blir då mer komplex. Varför stanna och slåss när man kan flytta? Vad knyter oss till en plats när världen erbjuder liknande livsstil på flera platser?

Jag tror att för många sekulära människor handlar försvarsviljan ytterst om egenintresse. Det är viljan att skydda sitt eget liv, sin familj och sitt sätt att leva. Gemenskapen som uppstår i sådana sammanhang är i själva verket en konsekvens av att många individer råkar vilja samma sak. Att bevara och skydda sin trygghet. Om samma skydd kan erbjudas någon annanstans, kommer ju viljan att försvara just detta stycke land med livet som insats att minska också. Eller har jag fel? Ni som är sekulära får gärna förklara. För varför riskera livet om alternativet att flytta inte innebär någon större förlust? Det är en rationell avvägning. För vissa är det ju ett logiskt beslut att livet går före lojaliteten till en plats. Globaliseringen har också förstärkt detta synsätt där en enda plats inte längre är unik i vad den kan erbjuda och därmed försvagas banden.

Min egen försvarsvilja handlar om något djupare än kapital, territorium eller bekvämlighet. För mig är det en religiös plikt att försvara mig själv, min granne, staden och landet jag lever i mot de som vill oss illa. Det är en plikt som går bortom världsliga incitament och som ytterst handlar om rätten att leva i fred och värdighet. För många religiösa människor är sättet att leva viktigare än livet självt. Vissa saker är inte förhandlingsbara. Därför blir frågan inte bara var jag lever, utan hur jag lever.

Min lojalitet till Sverige är stark eftersom Sverige, än så länge, garanterar mig rätten att leva på ett sätt som är förenligt med mina värderingar och tro, inom ramen för svenska lagar och friheter förstås. Denna viljan dock att försvara Sverige bygger på en avgörande förutsättning. Att samhället låter mig och min familj leva i trygghet, frihet och värdighet. Om samhället sviker denna överenskommelsen, om misstänkliggörande och marginaliseringen tar över och om mina grundläggande rättigheter undergrävs, förändras förutsättningarna. Min plikt blir då att skydda min familj, oavsett vilket land det gäller. I en sådan situation blir viljan att offra livet för det specifika landet obefintlig. Ett samhälle som inte skyddar mig, kan jag heller inte skydda i gengäld. Precis som de samhällen som mina föräldrar flydde ifrån. Trots att de samhällen var "muslimska" i karaktär.

Jag är därför oerhörd tacksam för Sverige.

Det är här mina föräldrar kunde skapa ett liv, det är här jag själv har kunnat växa upp. Men jag ser också farorna i ett samhälle där minoritetsgrupper marginaliseras. När tillhörighet ifrågasätts, när grupper alieneras, misstänks och förtrycks, varför är det då så konstigt om lojaliteten till landet urholkas? Är det då så konstigt om folk väljer att fly istället för att stanna? Alla medborgare tillhör Sverige och är dess stöttepelare. För att Sverige ska stå starkt mot yttre hot måste vi stå enade i det som verkligen betyder något. Jag vill påstå att det handlar om ömsesidig respekt, frihet att leva som man behöver, trygghet att tillhöra och en gemenskap som är värd att försvara.

En splittrad befolkning är lätt att erövra medan en enad befolkning är svår att krossa.

24/02-2025, Adel Sadat