En huvudduk kan uppfattas som tradition, kultur eller något självklart; ända tills den kopplas till en muslimsk kvinna. Då skiftar plötsligt hela tolkningen. Det som nyss var folkligt, charmigt och okomplicerat blir laddat, misstänkliggjort och ideologiskt.

Bedöms kvinnors val verkligen efter samma principer eller tillämpas friheten bara så länge den tar sig uttryck som majoritetssamhället känner igen och tycker om? Och särskilt i en pluralistisk sekulär demokrati som Sverige?

Ett konkret exempel

Svaret på den frågan blev ovanligt tydligt i ett konkret och nyligen väldigt uppmärksammat exempel på sociala medier.

Regissör: jag.
Ofrivillig statist: Jessica Stegrud, som påskkärring.

När Jessica Stegrud publicerade en AI genererad påskbild där hon föreställer en påskkärring och möttes av hundratals varma kommentarer, reagerade jag inte i första hand på plagget i sig. Det som slog mig var något annat; hur självklart allt passerade när uttrycket uppfattades som svenskt, folkligt och kulturellt oskyldigt.

Den avgörande frågan

I den stunden väcktes därför en enkel men obekväm fråga: Hade reaktionerna varit lika varma om hon i stället hade inlett med "Salam" (frid) och täckt också de blonda hårlockarna?

Jag valde att undersöka saken. Och det var också där sprickan blev synlig.

En huvudduk i ett folkligt sammanhang väcker inget särskilt. Den uppfattas som traditionell, charmig och helt i sin ordning. Men när samma typ av täckning kopplas till en muslimsk kvinna förändras tonen direkt. Då handlar det plötsligt om förtryck, kontroll, hedersnormer och värderingar. Slöjan görs till en signal om allt möjligt som betraktaren redan bestämt sig för att se, i stället för vad den egentligen representerar för muslimer. Och mitt i denna snabba moraliska dom försvinner den person som faktiskt bär det.

Den muslimska kvinnan, särskilt i västvärlden, tillåts sällan vara en individ med egen agens. Hon reduceras, ofta av dem som säger sig vilja skydda henne, till just det de påstår sig bekämpa; en symbol, en projektionsyta för andras föreställningar.

Min redigering av Stegruds AI-bild var inte ett försök att säga att allt är identiskt. Det vore intellektuellt ohederligt. Poängen var en annan: att visa hur häpnadsväckande snabbt betydelsen skiftar beroende på vem som bär plagget, vilket sammanhang betraktaren tycker sig se och vilka associationer som redan ligger färdiga i människors huvuden.

Samma uttryck  men olika domar

Reaktionerna på redigeringen gjorde i själva verket poängen tydligare än jag själv hade kunnat hoppats göra. Många blev upprörda. Fokus hamnade heller inte på vad förändringen avslöjade utan på att jag över huvud taget hade ändrat bilden. Formen tog över innehållet. Gesten blev mer provocerande än den fråga gesten blottlade. Men det förändrar inte kärnan. Tvärtom. Reaktionerna visade hur känsligt det blir när den fastrotade tolkningsordningen störs.

Religiösa referenser

En del har hängt upp sig på att jag skrev om att fråga en "stormufti". Jag uttryckte mig förstås lättsamt men sakfrågan är seriös.

Många muslimer, liksom många andra troende, vänder sig till lärda personer i religiösa frågor. Det innebär inte att alla gör det. Det innebär heller inte att någon religiös auktoritet står över svensk lag. Och det fråntar inte heller mig mitt ansvar som medborgare. Tvärtom; att bryta mot lagen vore inte bara ett brott mot den samhälleliga ordningen utan också mot den egna moralen och den islamiska tron.

Men det intressanta är att just detta nästan bara blir kontroversiellt när det gäller muslimer. När andra människor rådfrågar präster, traditioner, äldre släktingar eller moraliska auktoriteter, ses det ofta som kultur, tro eller livshållning; nästan något beundransvärt. När muslimer gör något liknande, behandlas det plötsligt som ett latent hot.

Ett tydligt mönster

Den invändning som ständigt riktas mot muslimer är att hijaben skulle vara en symbol för tvång, hedersnormer och social kontroll. Det är en i grunden missvisande och skev bild. Argumentet hämtar dessutom sin tyngd från andra kontexter; från länder och miljöer där tvång faktiskt förekommer. Detta förs sedan över nästan mekaniskt på helt andra verkligheter, utan urskiljning, utan proportion och utan att skilja mellan olika samhällen, familje-dynamik, motiv och individer.

Ett utlandsproblem görs till ett inlandsproblem; inte därför att verkligheten nödvändigtvis ser likadan ut, utan därför att det passar berättelsen.

Denna import av problem sker dessutom selektivt. När hijab diskuteras hänvisar man gärna till Iran eller Afghanistan. Men när människor i Sverige engagerar sig i exempelvis Palestinafrågan, då heter det plötsligt att utländska konflikter inte hör hemma här. Det är svårt att missa mönstret; omvärlden används gärna när den stärker det egna narrativet, och avfärdas snabbt när den stör det.

Principer gäller alltså; tills de inte längre tjänar sitt syfte. Man tar ett verkligt problem i en viss kontext och gör det till en universell tolkningsnyckel.

Förbisedda historiska paralleller

Samtidigt bortser man bekvämt från historiska och kulturella paralleller i den egna kontexten.
Man håller envist fast vid den skeva tolkningen trots att samma typ av huvudduk, både i religiösa sammanhang och historiskt, har haft helt andra betydelser. Även i Sverige.

Den har burits av kvinnor i olika samhällsskikt; inte som ett uttryck för underordning utan av övertygelse, vana, praktik, anständighet, värdighet och respektabilitet. Den väckte varken moralpanik eller politiska kampanjer. Den behövde inte försvaras. Den behövde knappt förklaras. Men när ett liknande uttryck placeras på en muslimsk kvinna förvandlas det snabbt till ett samhällsproblem.

Frågan om tolkning

Varför skiftar betydelsen beroende på vem som bär plagget? Det vore förstås ohederligt att förneka att verkliga problem existerar. Det finns flickor och kvinnor, också i Sverige, som pressas, kontrolleras och lever under hårda familje- och gruppförväntningar. Och det ska tas på största allvar. Inget anständigt samhälle får blunda för sådant. Inget seriöst försvar för muslimers rättigheter får heller vila på förnekelse.

Därför måste detta sägas klart; vi muslimer försvarar inte tvång. Vi försvarar inte kontroll. Vi försvarar inte hedersförtryck. Vi försvarar rätten att inte bli kollektivt misstänkliggjord på grund av andras handlingar. Muslimer ska inte undantas från rättsstatens skydd; och de ska inte undantas från dess principer. Punkt.

Hijabkritikens kärnfel

Det är tyvärr också här hijabkritiker gör sitt avgörande tankefel. Felet ligger inte i att se problemet utan i hur de generaliserar det. Från att konstatera att tvång finns i vissa fall går de vidare och börjar läsa in det i alla kvinnor som bär sjal. De går från individ till kollektiv. Från konkreta situationer till generella antaganden. Från faktisk utsatthet till färdig allmängiltig misstanke.

Den muslimska kvinnan framför dem upphör att vara en individ med ett eget val och egen agens och blir i stället en bärare av något de redan bestämt sig för att fördöma. Kvar blir deras egna påhittade offer, som de sedan också gör till hot. Och man önskar att de hade stannat där.

En gräns passerad

Parallellt sker en annan selektion; i vad som alls får kallas förtryck. Man är snabb med att fördöma det man uppfattar som muslimskt förtryck men betydligt långsammare, nästan obefintligt, när det gäller andra former av socialt tryck och tvång. Direkta som indirekta.

I majoritetssamhället existerar starka normer kring kropp, exponering, sexualisering, status och vad som anses attraktivt eller rätt. De psykiska konsekvenserna av dessa ideal, särskilt bland unga, är välkända. Skam, självhat, ätstörningar, ångest, utsatthet och en ständig upplevelse av otillräcklighet. Men dessa normer beskrivs sällan med samma moraliska frenesi och hets.

Dubbelmoral i förklaringar

Varför? Därför att de känns bekanta. Därför att de kommer från majoriteten. Därför att det ena kallas frihet eller kultur, medan det andra kallas förtryck. Skillnaden ligger alltså inte bara i uttrycken; utan i våra associationer.

Vad styr vår tolkning?

Våra associationer styr mer än faktiska omständigheter. Därför handlar detta i grunden om vem som har rätten att tolka kvinnors val och vems tolkning som får dominera offentligheten. Här spelar politiker och massmedia en avgörande roll. De förstärker vissa associationer, försvagar andra och formar i praktiken hur människor lär sig att läsa verkligheten. Ibland sker det medvetet och strategiskt; ibland reflexmässigt och av gammal vana. Men konsekvenserna är reella oavsett vilket.

När samma symbol ständigt laddas med misstanke i ett visst sammanhang, blir misstanken till slut nästan automatisk. Den behöver inte längre argumenteras för. Den känns och upplevs bara sann.

Här börjar problemet

Om man menar allvar med problembeskrivningen kring hijab, måste också åtgärderna följa samma logik. Om problemet verkligen är tvång, hot och kontroll, dvs ett faktiskt förtryck, borde fokus rimligen riktas dit. Eller är det för mycket begärt? Svensk lag kriminaliserar redan sådant beteende. Då borde samtalet handla om att stärka rättsskyddet, skydda de utsatta, lagföra dem som utövar tvång och säkerställa att kvinnor i praktiken kan utöva sina rättigheter.

Om man var seriös i frågan borde utökade åtgärder riktas mot förövaren, inte mot den påstått skyddsvärda offret. Vi förbjuder inte arbete för att vissa utnyttjas i arbetslivet; vi riktar oss mot arbetsgivaren. Vi förbjuder inte relationer för att vissa relationer är destruktiva; vi riktar oss mot våldet, hotet och övergreppet.

Principen som borde gälla

Men när det kommer till muslimska kvinnor sker något annat. Då riktas blicken mot kvinnan själv; vad hon bär, vad hon signalerar, vad hon egentligen menar, om hennes val ens ska erkännas som giltigt. Man säger sig vilja skydda henne men börjar samtidigt misstänkliggöra henne, ifrågasätta henne och göra henne till problemet. Det är inte bara ologiskt utan djupt orättvist. Och det borde få fler människor att stanna upp.

För i grunden handlar allt detta om något större än ett plagg. Det handlar om vem som får räknas som en fri människa i Sverige och i förlängningen vem som får räknas som en fri kvinna. Är frihet bara rätten att göra val som de mest högljudda tycker är rimliga, moderna och acceptabla? Eller innebär frihet också rätten att välja något som andra själva aldrig hade valt?

Om friheten bara gäller i det första fallet är den inte mycket värd. Då är den inte en princip utan en social bekräftelse under ett finare namn.

Konsekvenser bortom språket

När en grupp konsekvent beskrivs som problematisk, bakåtsträvande eller potentiellt farlig påverkar det hur människor ser på den gruppen och till sist hur de ser på varandra. Först kommer associationerna. Sedan avståndet. Därefter misstänksamheten. Sedan hatet, hoten och därefter handlingarna. Människor vänjer sig vid att se vissa medborgare som avvikande även när de bara utövar rättigheter som andra tar för givna. Så formas ett samhälle långsamt; inte bara genom lagar utan genom stämningar, antydningar och upprepade signaler om vem som egentligen hör hemma och vem som alltid först måste förklara sig.

Den fråga hijabkritiker måste besvara

Skyddar ni kvinnor genom att stärka deras rättigheter och rikta kraften mot dem som faktiskt utövar förtryck eller genom att styra deras val utifrån era egna skeva föreställningar och därmed själva bli det ni säger er bekämpa?

Den frågan går inte att ducka för hur länge som helst.