Internationella kvinnodagen

Den där märkliga högtiden då samma människor som resten av året talar om muslimska kvinnor som om de vore hjälplösa inventarier plötsligt upptäcker att de existerar. Lagom till en paneldebatt, en hashtag och ett fotografi på en kvinna i hijab som kan illustrera en rapport.

En imponerande ritual.

Politiker skriver att “alla kvinnor ska få välja sina liv”. Organisationer talar om “kvinnors röster”. Universitet producerar ännu en studie om hur muslimska kvinnor “upplever sin identitet”. Alla talar. Nästan ingen lyssnar. För den muslimska kvinnan är nämligen en mycket speciell sorts kvinna i västerländsk offentlighet. Hon får existera men bara i två godkända roller. Antingen är hon offer. Eller så är hon förrädare mot sin egen frigörelse. Om hon bär hijab är hon förtryckt. Om hon säger att hon valt den själv är hon hjärntvättad. Om hon försvarar sin tro är hon ett bevis på patriarkatet. Friheten att välja gäller nämligen bara om valet råkar sammanfalla med den ideologi som delar ut friheten.

Detta är den moderna versionen av kvinnofrigörelsen.

Man säger till kvinnan: “Du är fri.” Sedan viskar man: “Så länge du tänker rätt!” Annars börjar det pedagogiska projektet. Paneler. Debatter. Forskningsrapporter. Statliga projekt som ska “förklara” henne. Den muslimska kvinnan blir inte en medborgare. Hon blir ett projekt. Och ändå står samma människor varje år den 8 mars och talar högtidligt om kvinnors självbestämmande.

Det är nästan vackert i sin absurditet.

Man försvarar kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar men får plötsligt ett nervöst sammanbrott om en kvinna bestämmer sig för att täcka sitt hår. Man talar om kvinnors autonomi men accepterar inte att vissa kvinnor faktiskt har en tro, en moral och en världsbild som inte kommer från ett genusinstitut i Stockholm.

Så kvinnodagen passerar som den alltid gör.

Tal hålls. Blommor delas ut. Hashtags cirkulerar. Och någonstans i bakgrunden står den muslimska kvinnan och betraktar hela skådespelet. Hon är tydligen förtryckt. Men märkligt nog är det alltid andra människor som insisterar på att tala åt henne. Andra som inte ens delar hennes livssyn.

Och medan detta årliga skådespel fortsätter finns det en sak som denna självutnämnda befrielserörelse aldrig riktigt förstår.

De muslimska kvinnorna står inte ensamma. De har sin tro. De har sin värdighet. De har sina familjer. Och ja, de har också oss: muslimska män som står vid deras sida. Inte som deras tolkar inför västerländska paneler. Inte som deras övervakare inför någon moralisk tribunal. Utan som deras beskyddare när deras tro förlöjligas, när deras värdighet trampas på och när deras rätt att leva enligt sina övertygelser angrips. Det 'r så vi tar ansvar. Och det ansvaret tänker vi inte lämna över till människor som bara kommer ihåg muslimska kvinnor en gång om året.