Islamister i skolan

Den senaste debatten om muslimska föräldrars oro för sina barns utbildning visar hur snabbt åsikter stämplas och demoniseras i dagens Sverige.

Sofie Löwenmark har eldat på debatten om "islamistisk" påverkan i svenska skolor och framställer åter igen muslimer som hotande faktorer. Hon anklagar oroliga föräldrar för "islamistisk påverkan". Att föräldrar oroar sig över förändringar inom skolväsendet är däremot endast naturligt. Alla föräldrar har rätt att skydda sina barns värderingar, oavsett religion eller kultur, så länge dessa inte går emot gällande svenska lagar.

Löwenmarks första exempel gäller föräldrar som oroade sig över Barnkonventionen.
Trots påståenden om islamistisk agenda lugnade de sig efter ett möte där en socialsekreterare klargjorde lagen. Något hon själv tydliggör. Detta visar att deras oro var ett missförstånd, inte en dold agenda såsom det framställs. Logiken haltar. Om Löwenmark inte kan förklara varifrån de vilseledande ryktena kom, något hon själv bekräftar, hur kan hon då så säkert säga att det handlar om "islamistisk" påverkan? Hon förväxlar ofta orsak och verkan – oron bland muslimska familjer kommer inte från islamistisk manipulation, utan från en äkta vilja att förstå förändringar och ge sina barn den bästa utbildningen.

Kausalitet är inte samma sak som korrelation

På muslimska forum diskuteras frågor om barns utbildning, vilket Löwenmark ser som ett hot. Att muslimska föräldrar och lärare diskuterar barnens utbildning är en rättighet och naturlig för föräldrar från alla bakgrunder. Andra religiösa grupper diskuterar också dessa frågor utan att stämplas som "infiltratörer." Diskussioner om sekularism och kultur visar behovet av förståelse. Föräldrars oro för sina barns uppfostran är givetvis något att respektera och önskan om delaktighet i sina barns samtid och framtid är ingenting att kritisera oroliga föräldrar för. Stängningen av muslimska skolor efter SÄPO-larm om extremism har visat sig vara ödesdigra misstag när dessa väl lyfts upp i domstol. I Cordoba-fallet fann domstolen att skäliga grunder saknades. Problematiska individer kan definitivt ha förekommit i olika fall, men med flera nivåer av granskning faller argumentet om islamisters oemotsagda inflytande, om de ens har något.

Isolerade fall, som i Sjumilaskolan, där vissa lärare undvikit ämnen, är just det – isolerade händelser. Löwenmarks påstående att muslimska lärare inte följer läroplanen lika noggrant är farligt och normaliserar fördomar. Muslimer möter redan diskriminering i arbetslivet, och sådan retorik förvärrar situationen.

Påståendet att islamister styr svenska skolor ignorerar kontrollmekanismer som föräldrar, myndigheter och lagar. Skolan är en plats för lärande och dialog, inte för alarmistiska extremister som ökar polariseringen. Löwenmark beskriver legitim kritik från olika organisationer och institutioner som något så underminerande som att "elda på" och kallar dem "självpåtagna försvarare." Är Löwenmark själv inte ett exempel på att vara en självpåtagen försvarare av sina egna övertygelser? Är inte detta just kärnan i en demokrati? Muslimska familjer agerar helt inom demokratins ramar, precis som andra religiösa och sekulära grupper. Att tycka annorlunda underminerar demokratin.

Demonisering av muslimska föräldrar skapar och intensifierar polarisering. Om vi vill skapa ett starkt samhälle behöver vi lyssna på varandra. För att verkligen främja integration och demokrati måste alla våga delta i samtalet utan att stämplas eller misstänkliggöras.

13/11-2024, Adel Sadat