Islamofobi

Ordet islamofobi väcker ofta irritation, förvirring och misstänksamhet i svensk debatt. För vissa beskriver det en verklig form av rasism. Andra upplever att det är ett politiskt ord som används för att tysta kritik mot islam.

Båda reaktionerna finns i samhället och båda behöver tas på allvar. Men mycket av förvirringen uppstår av ett enkelt skäl: människor talar om olika saker när de använder ordet.

Den här texten är därför tänkt som en grundkurs för den gemene svensken. Den försöker göra fyra saker:

1. förklara vad islamofobi faktiskt är
2. visa hur islamofobi kan ta sig uttryck
3. klargöra vad islamofobi inte är
4. samt reda ut vanliga missförstånd

Förhoppningen är att diskussionen om islamofobi blir något klarare i den svenska samhällsdiskursen.

Vad islamofobi ÄR

Institutet för samhällsanalys - INSAN, anger följande defintion:

"Islamofobi är en form av rasism som angriper muslimitet eller förmodad muslimitet."

Islamofobi handlar alltså i grunden om misstänkliggörande eller fientlighet mot människor för att de är, eller uppfattas vara, muslimer.

Det betyder inte att människor måste hata islam eller muslimer öppet. Ofta handlar det snarare om ett mönster där muslimer behandlas som ett kollektivt problem eller som en grupp vars lojalitet ständigt måste bevisas.

Den viktiga skillnaden är därför denna:

Religionskritik riktar sig mot idéer.
Islamofobi riktar sig mot människor.

I ett öppet samhälle måste idéer kunna kritiseras. Men när kritiken övergår i att behandla människor som ett hot eller ett problem enbart på grund av deras tro, då har man lämnat religionskritiken och gått över till något annat.

Hur islamofobi yttrar sig

Islamofobi är inte ett enda beteende. Den kan ta olika former i ett samhälle och också uppträda på flera nivåer samtidigt.

För att förstå fenomenet brukar man tala om fem nivåer.

1. Islamofobi på individnivå

Den mest synliga formen är den på individnivå. Det handlar om hur enskilda människor behandlar muslimer i vardagen.

Exempelvis:

• trakasserier mot kvinnor som bär slöja
• verbala angrepp mot människor som uppfattas som muslimer
• hot eller vandalism riktade mot moskéer
• att människor nekas arbete eller bemöts annorlunda på grund av sitt muslimska namn

Här handlar det om direkta handlingar från individer. Men denna form är ofta bara toppen av isberget.

   2. Gruppbaserad islamofobi

Detta uppstår när fientlighet eller diskriminering mot muslimer uttrycks och förstärks inom grupper eller kollektiva sammanhang. Det handlar om hur negativa föreställningar om muslimer sprids och normaliseras i sociala miljöer där människor påverkar varandra.

Exempelvis:

• att familjer eller sociala kretsar reproducerar misstänksamhet mot muslimer
• att arbetsplatser präglas av negativa stereotyper om muslimska kollegor
• att politiska rörelser bygger sin retorik på generaliseringar om muslimer
• att medier konsekvent framställer muslimer i ett negativt eller misstänkliggörande ljus

Här handlar det alltså om hur kollektiva miljöer formar och förstärker negativa attityder mot muslimer.

   3. Strukturell islamofobi

Detta handlar om återkommande mönster i samhället. Det betyder inte att alla människor är fientliga mot muslimer. Det betyder att samhällsdebatten och vissa strukturer konsekvent placerar muslimer i en misstänkt position.

Exempelvis:

• att islam nästan alltid diskuteras i samband med extremism eller säkerhetshot
• att muslimer ofta beskrivs som ett integrationsproblem
• att muslimsk religiositet behandlas som något som måste kontrolleras eller begränsas

När sådana narrativ upprepas i politik och media skapas ett klimat där muslimer uppfattas som ett undantag från det normala.

   4. Institutionell islamofobi

Detta uppstår när institutioner eller myndigheter behandlar muslimska aktörer annorlunda än andra.

Exempelvis:

• särskilt hård granskning av muslimska organisationer
• indragna bidrag till muslimska civilsamhällesorganisationer
• administrativa beslut som i praktiken drabbar muslimska institutioner mer än andra

Forskning om muslimska civilsamhällsorganisationer i Sverige har visat att misstänksamhet och säkerhetsdiskurser ofta påverkar relationen mellan stat och muslimska organisationer.

Här handlar det alltså inte om enskilda människors attityder utan om hur institutioner fungerar i praktiken.

  5. Internaliserad islamofobi

Den mest osynliga formen är internaliserad islamofobi. Den uppstår när muslimer själva börjar känna att deras tro är ett problem eller något de måste dölja för att accepteras.

Det kan visa sig genom:

• självcensur i offentliga sammanhang
• att människor undviker att visa sin religiösa identitet
• att man känner skam över sin tro

Forskning visar att social stigmatisering av muslimsk identitet kan leda till just sådana former av självcensur och socialt tillbakadragande.

När människor börjar tvivla på sin egen värdighet eller sin rätt att existera i samhället har islamofobin nått den djupaste nivån.

Vad islamofobi INTE ÄR

Här uppstår de flesta missförstånden i svensk debatt. Därför är det viktigt att vara mycket tydlig.

Islamofobi är inte följande saker:

1. Religionskritik

Islam kan kritiseras. Kristendom kan kritiseras. Ateism kan kritiseras. Judendom kan kritiseras.

Att diskutera islamiska texter, historia eller teologi är därför inte islamofobi.

   2. Kritik av religiösa normer

Frågor som rör:

• religiösa lagar
• sociala normer
• könsroller
• religiösa traditioner

kan och ska kunna diskuteras i ett öppet samhälle. En sådan diskussion kan vara skarp och kritisk utan att vara islamofobisk. Det vore helt orimligt att neka sådana diskussioner.

   3. Satir och hädelse

Europa har en lång tradition av att religioner kan hånas. Jesus (Guds frid vare över honom) skämtas det ofta om i filmer och tv-serier. Kyrkan och präster har länge varit föremål för satir. Även statschefer och kungar kan parodieras. I denna tradition anses inga idéer eller symboler vara skyddade från kritik eller hån.

Profeten Muhammed (Guds frid vare över honom) – varför frågan ofta blir så känslig

För många muslimer är profeten Muhammed (Guds frid vare över honom) inte bara en historisk religiös person. Han är den människa vars liv och karaktär utgör det främsta moraliska föredömet. Hans ord och handlingar är en vägledning för hur man bör leva sitt liv. Relationen till profeten (Guds frid vare över honom) är därför inte bara intellektuell. Den är också djupt personlig och präglad av kärlek och vördnad.

Givetvis är det också fritt fram att kritisera profeten (Guds frid vare över honom) och hans handlingar. Däremot uppstår en svår situation när profeten (Guds frid vare över honom) hånas och förolämpas genom ad-hominem. När kritiken övergår till sådana förolämpningar, blir det svårt att hålla en respektfullt dialog. 

Här uppstår därför en verklig kulturkrock.

I Europa betraktas hädelse ofta som en del av yttrandefriheten. För många muslimer upplevs det istället som en attack mot det mest heliga i livet. Det handlar alltså inte om att muslimer är emot yttrandefriheten, utan profeten (Guds frid vare över honom) ses som någon just så oerhörd nära och helig. Detta gör frågan svår. Den handlar ytterst om hur människor med olika syn på helighet kan leva tillsammans utan att göra livet outhärdligt för varandra.

Den svenska paradoxen

Sverige har mycket stark yttrandefrihet.

Man får förolämpa:

• religioner
• religiösa gestalter
• ideologier
• politiker

Men samtidigt har Sverige infört brottet förolämpning av tjänsteman. Det innebär att det i vissa situationer är straffbart att förolämpa exempelvis:

• poliser
• domare
• lärare
• andra offentliga tjänstemän

Detta väcker en intressant principiell fråga. Om vissa funktioner i samhället anses behöva skyddas från förolämpningar för att samhällsordningen ska fungera, varför gäller inte samma logik religiösa symboler?

Den europeiska modellen har valt en tydlig princip: Idéer skyddas inte. Människor och samhällsfunktioner skyddas.

Det går givetvis att diskutera huruvida människor verkligen skyddas när deras religion attackeras genom förolämpningar, hån och ständigt hat som sedan onekligen leder till hatbrott och andra fruktansvärda illdåd.

Låt oss nu reda ut vanliga missförstånd

• “Islamofobi är bara ett sätt att stoppa kritik!”
  Nej. Islamofobi handlar inte om kritik av religion utan om när människor misstänkliggörs eller behandlas negativt för att de är muslimer.

• “Man får väl kritisera islam?”
  Ja, religionskritik är en självklar del av yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle.

• “Islam är ju en ideologi!”
  Även om någon ser islam som en ideologi förändrar det inte en grundprincip i en rättsstat: människor ska inte behandlas som ett kollektivt hot.

• “Sverige islamiseras!”
  Att muslimer utövar sin religion, bygger moskéer eller deltar i samhället är inte islamisering utan religionsfrihet i praktiken.

• “Folkutbyte!”
  Att skuldbelägga muslimer för migration är missvisande eftersom migrationspolitik beslutas av stater och inte av människor som flyttar.

• “Sharialagar kommer ta över!”
  Sharia är i huvudsak ett religiöst etiskt ramverk för individers liv och innebär inte att muslimer kan ersätta svensk lag eller skapa ett eget rättssystem.

• “Parallella rättssystem!”
  I Sverige gäller svensk lag för alla och inga religiösa råd eller domstolar kan ersätta statens rättsordning.

• “Parallellsamhällen!”
  Segregation uppstår i många samhällen av socioekonomiska och bostadspolitiska orsaker och kan inte reduceras till religion eller muslimers levnadssätt.

Efter denna grundkurs

Om du har läst så här långt har du förhoppningsvis fått en tydligare bild av vad islamofobi är, hur den kan ta sig uttryck och vad den inte är. Målet med denna grundkurs har inte varit att vinna en debatt utan att skapa klarhet i ett ämne som ofta präglas av missförstånd.

Samtalet om islam, muslimer och det svenska samhället kommer att fortsätta. Förhoppningsvis kan det nu föras med lite mer kunskap, lite mer eftertanke och lite mindre misstänksamhet.

Om du upplever att texten har varit till hjälp får du gärna dela den vidare till vänner, familj och andra som också vill förstå ämnet bättre.