DNs Jacob Lundström har skrivit en text om sin konversion till islam. Det är, på ytan, en personlig reflektion. Men i praktiken blir det något annat: en berättelse som förminskar, förvränger och banaliserar vad konversion faktiskt innebär.

Det börjar inte i texten. Det börjar i bilden.

Varför står Koranen på marken? Nedställd. Som en bok man lagt ifrån sig på marken medvetet. Av den suddiga bakgrunden tycks det också vara i en moské, en plats där varje rörelse annars präglas av respekt?

Detta är inte estetik. Det är en markering. Det gör Koranen till rekvisita och moskén till bakgrund. Precis som Lundströms konversion. Hela artikeln är medvetet provocerande och det med en kirurgisk precision.

Och sedan kommer orden:

“Förenklat finns tre typer av svenska konvertiter”

Förenklat, skriver han. Det kan man verkligen hålla med om. Men vad gör denna förenkling?

Den tar bort det centrala. Den tar bort den troende som söker Gud, finner övertygelse och underkastar sig den. Den tar bort konversion som sanningens konsekvens och ersätter den med tre karikatyrer: den irrande, den farlige och den förälskade.

Detta är i grunden en förolämpning och förminskning av våra älskade konvertiter. Människor som har hittat sanningen i livet.

Lundström gör mer än att förenkla. Han omdefinierar konversion från en teologisk handling till ett socialt fenomen. Han flyttar fokus från Gud till människans drivkrafter. Han går från en inramning till en omramning.

Språket fortsätter:

"Varken vikingarna eller de svenska sjöfarare som senare omvändes till islam i Osmanska riket återvände hem igen."

“Omvändes”. Ett ord som i detta sammanhang flyttar handlingen bort från individen och ger sken av passivitet. Ja, nästan tvång. Det gör konversion till något som sker med människor, inte något de själva träder in i. Vilket givetvis inte är fallet. Folk väljer att konvertera. Av sin egen fria vilja.

Det märkvärdiga som nog går under radarn för väldigt många läsare är följande:

“Hundöronen i min koranpocket blir fler och fler”

En muslim nämner inte Koranen och hund i samma mening. Detta är lika oskyldigt som bilden på koranen. Det gör något med relationen till det heliga. Inte för att orden är fel utan för att respekten sätter gränser för vilka ordval man väljer. Här finns ingen sådan gräns. Och därmed inte heller någon respekt. Här blir avståndet tydligt, inte bara i innehåll utan i förhållningssätt.

Lundström fortsätter:

"Att försöka omfamna en religion som man inte har en familjär relation till är som att tigga om att drabbas av bluffsyndrom"

Lundström framställer konversionen till Islam som något så obekvämt och obehagligt som att drabbas av bluffsyndrom. Att konvertiter aldrig riktigt kommer känna sig hemma i sin nyfunna sanning. Som om Islam i grunden vore något som aldrig riktigt kommer att inge en inre frid. Men den bilden stämmer inte med hur konvertiter själva beskriver sin erfarenhet. Tvärtom återkommer ett annat vittnesmål: en känsla av inre ro, tydlighet och riktning som tidigare saknades. En upplevelse av att något faller på plats. Många har berättat att konversionen inte känts som ett intrång i något främmande utan ett återvändande till något de upplever som sant. Det måste dock erkännas att bluffsyndromet är något som många som alltid varit muslimer känner igen, just därför att tron då tas för given. Konvertiten, däremot, har valt den.

“För att välkomnas in i islam räcker det med att man tar sin shahada, alltså uttalar trosbekännelsen. Det går på cirka fem sekunder: Det finns ingen gud utom Gud, och Muhammed är hans sändebud ”

Ja, det tar inte mer än fem sekunder. Men räcker det att man uttalar trosbekännelsen? Det räcker givetvis inte. Övertygelsen, och tillämpningen av de efterföljande religiösa påbuden såsom bönen, fastan och allmosan, är en central del i konversionen. Det går inte att lura Gud. Detta gör dessutom shahada till en procedur. Det gör en ontologisk brytpunkt till en teknisk handling. Det reducerar inträdet i islam till ett moment. Detta är inte en detalj. Det är en förvrängning.

Shahada är inte en formalitet. Den är ett vittnesbörd som binder människan till tro, lydnad och underkastelse. Shahada utan avsikt att underkasta sig sin skapare, Allah, är inte islam. Det är en imitation av dess form.

Och här upphör texten att vara ytlig. Här blir den allvarlig:

“Men på åtta år har jag varken börjat be eller fasta. Det har jag i och för sig gemensamt med många muslimer i Sverige, eller postmuslimer som vissa av dem kallas. ”

Här avslöjar Lundström att hans shahada inte bars av avsikt att leva som muslim. Den var ett medel för något annat. Att (o)möjliggöra ett heligt giftermål. Samtidigt pekar han på något oerhört olyckligt men sant: Många muslimer, en stor minoritet, varken ber eller fastar. 

Erkännandet innebär dock i praktiken att han inte bara har vilselett sin fru och hennes familj, som tog honom på orden och byggde relationer på dem, utan också uttalat trosbekännelsen utan att mena den inför Allah. Det är ett brott mot handlingens själva kärna. Det är skillnaden mellan tro och imitation.

Mitt i detta placeras också formuleringen:

“Nu är jag på väg att bli ett klassiskt svenskt hatobjekt: muslim”

Här etablerar Lundström en bild av verkligheten som inte riktigt stämmer. Sen när har muslimer blivit ett klassiskt svenskt hatobjekt?

Denna meningen gör att muslimer blir till symboler i ett konfliktspel. Absolut används muslimer som politiska slagträn i samhällsdiskursen. Givetvis förekommer det hat och hot mot muslimer och det ska inte förminskas på något sätt men "muslim" är långtifrån ett klassiskt svenskt hatobjekt. Språkbruket här är därför typiskt sådant som spär på polariseringen. Det demoniserar det "svenska" och sprider förakt bland muslimerna. Sådant formar hur människor ser på varandra. Det fördjupar motsättningar. Det gör samtalet fattigare.

Vad är det egentligen vi bevittnar och läser här?

Skulle detta vara en typisk konversion? Tillhör detta ens kategorin "den förälskade konvertiten", som Lundström beskriver sig tillhöra? Eller är det en berättelse om hur man kan närma sig en religion utan att låta den forma en, för att uppnå sina världsliga begär?

Här finns inget inträde i islam. Här finns en kontrollerad beröring av dess yta. Lundström tar del av språket, symbolerna och knappt sammanhanget men underkastar sig inte innehållet. Han närmar sig utan att träda in. Han bekräftade aldrig i hjärtat.

Islam börjar där människan slutar stå i centrum. Därför är detta en islam jag inte känner igen. 

Artikeln är på sin höjd en personlig reflektion. Den säger däremot ingenting om den normativa konversionen eller en faktisk konversion överhuvudtaget. Den säger heller ingenting om islam som levd tro. Den säger alltså ingenting om konversion till Islam. Det den visar är något annat: en låtsas-konversion, där formen knappt bevaras och innehållet saknas.

Och det är just därför Lundströms artikel ska läsas med vaksamhet.