Religionens instrumentalisering

Efter varje terrordåd och varje handling av civilkurage upprepas samma reflex. Religionen dras fram som de facto förklaringen. Antingen som anklagelse eller som försvar. Islamism när våldet sker. Islam när någon ingriper modigt. Som om tron i sig vore den utlösande mekanismen bakom människors handlingar.

Religion som reflex-förklaring? Det är en lockande tanke. Den gör världen enklare. En orsak, ett svar, ett ord att peka på. Jag erkänner att jag själv fallit för den frestelsen.

Den passiva majoriteten

Att resonera så här är dock inte bara analytiskt svagt, det är också problematiskt för den som faktiskt är religiös. Som mig. För om religiös tillhörighet i sig vore den avgörande drivkraften bakom våld eller självuppoffring skulle världen se helt annorlunda ut än den gör. Om religion i sig producerade terror skulle miljontals troende dagligen begå terrordåd. Om religion i sig producerade heroiskt försvar av oskyldiga skulle miljontals människor resa sig varje dag för att skydda förtryckta trosfränder. Men verkligheten ser inte ut så. Den stora massan religiösa människor gör varken det ena eller det andra. Vi lever våra liv. Vi arbetar. Vi sörjer. Vi hoppas. Vi är i huvudsak passiva inför världens stora orättvisor. De flesta av oss känner igen oss här. Vi förfasas, vi delar en länk, vi säger “fruktansvärt” och går sen vidare till middagen.

Innan någon missförstår: detta är inte ett argument mot religion. Tvärtom. Det är ett argument för att religion inte fungerar mekaniskt. Tron är inte en knapp som trycks in och producerar handling. Den är ett moraliskt ramverk som människor kan leva upp till, missbruka, ignorera eller förhålla sig till selektivt. Att peka på religion som bakomliggande orsak till extrema handlingar förutsätter ett slags teologisk determinism som varken stämmer med verkligheten eller med religiös självförståelse. Islam liksom kristendomen talar om ansvar, prövning och viljans frihet. Människan hålls ansvarig just därför att hon kan handla i strid med sina värderingar. Eller leva upp till dem när det kostar.

Demonisering och instrumentalisering

Det är därför missvisande både när våldsdåd förklaras med Islam och när enskilda hjältehandlingar görs till bevis för Islams moraliska överlägsenhet. I det första fallet demoniseras religionen. I det andra instrumentaliseras den. Båda reducerar tron till ett politiskt slagträ.

Vad händer när religion görs till förklaring på allt?

Ahmed Al Ahmed som avväpnade en av gärningsmännen handlade på ett sätt som harmonierar med Islams moraliska ideal om att skydda liv och stå emot orätt. Det kan sägas utan reservation. Men att därifrån dra slutsatsen att hans handling orsakades av hans religiösa identitet är att tillskriva religionen en kausal roll den sällan har i akuta moraliska ögonblick. Hade han haft tid att formulera ett teologiskt argument? Eller handlade han helt enkelt därför att han var den han var i det ögonblicket? I sådana stunder är det ofta samvete, karaktär, livserfarenhet och moralisk intuition som talar snabbare än teologi.

Samma sak gäller våldet. De som angriper oskyldiga gör det inte därför att de följer sin religion väl. De gör det därför att något brutit samman i dem. Ideologi kan komma i efterhand som rationalisering. Religion kan fungera som språk. Men orsaken ligger djupare och mörkare än så.

Vad säger vår tystnad om oss?

Det mest avslöjande är kanske just tystnaden. Miljontals muslimer ser dagligen lidandet i Palestina, Sudan och andra platser. Miljontals kristna ser lidandet både där och i andra delar av världen. Och ändå lyfts knappt ett finger. Varken i terrorns namn eller i barmhärtighetens. På gott och ont. Detta säger något grundläggande om människans natur. Vi är inte konsekventa moraliska maskiner. Vi är begränsade, rädda, trötta och ofta upptagna av våra egna liv. Att förstå detta är inte cynism. Det är realism. Och realism är nödvändig om vi vill föra ett hederligt samtal om religion, våld och moral.

Kan religion upphäva människans frihet?

Religion bär givetvis på höga ideal. Den kallar människan till ansvar. Men den upphäver inte människans frihet och den garanterar varken ondska eller godhet. När vi låtsas att den gör det fördummar vi både tron och människan. Och vi förlorar förmågan att se det som faktiskt står på spel. Jag syftar på den enskilda moraliska valet i en värld där de flesta av oss oftare väljer att inte välja alls.

Jag vill nu gärna tro att jag, i ett sådant ögonblick som hjälten Ahmed stod inför, också hade förmått handla på samma sätt. Inte för att göra anspråk på hjältemod, utan för att det är den sortens människa jag vill vara när det verkligen gäller. Det är jag övertygad om att de flesta av oss också hade hoppats på.

Mina djupaste kondoleanser till de drabbade och till det judiska samfundet pga det som hände i Sydney. Det här är helt oacceptabelt och bör aldrig ursäktas. Samtidigt vill jag hedra hjälten Ahmed Al Ahmed, vars mod och handlingskraft räddade många liv och är en förebild för oss alla.

15/12-2025, Adel Sadat