Styckmordet i Rönninge - Robin & Vilma

I samband med styckmordet i Rönninge har offret identifierats som My Törnblom. En person vid namn Robin Andersson är misstänkt för gärningen. Enligt uppgifter som förekommit i andra rapporteringar har den misstänkte bytt namn flera gånger samt identifierar sig numera som kvinna och går under namnet "Vilma". 

”Vilma” får inte vara Vilma

Det intressanta är att "Vilma" benämns konsekvent som "han" eller den "misstänkte" i massmedia. Det krävs givetvis inte mycket för att förstå varför massmedia väljer att inte använda kvinnligt pronomen om den misstänkte. En identitet som den misstänkte självmant har valt, och som i andra sammanhang framhålls som självklar att respektera, förnekas nu plötsligt. Samtidigt undviker man noggrant att använda ”transsexuell” som identitetsmarkör. Argumenten är givetvis logiska. Man vill helt enkelt inte bidra till nidbilder, misstänkliggöranden eller fördomar mot transpersoner. Man vill inte att ett extremt våldsbrott ska användas för att spä på hat eller kollektiva föreställningar mot en redan utsatt grupp.

Det är ett resonemang jag i grunden delar. Ingen grupp ska bära skuld för en individs handlingar. Ingen identitet ska göras till förklaringsmodell för ett brott.

När transpersoner skyddas från kollektiv skuld

I just detta fall ser jag hur man är noggrann med språket. Hur man tydligt betonar att det handlar om en individ. Medvetenheten för konsekvenserna av att låta ett extremt brott färga synen på transpersoner som helhet går nästan att palpera. Det finns en tydlig medvetenhet om hur snabbt misstänksamhet och generaliseringar kan slå mot en minoritet.

Jag tycker detta är helt rätt. Det visar att man förstår att språk spelar roll. Att ordval formar föreställningar. Att ansvar inte bara handlar om vad man säger utan om vad det signalerar till andra. Här är principen tydlig. Här finns en uttalad vilja att skydda människor från att reduceras till symboler för något de inte är.

När den muslimska identiteten istället blir förklaringen

När det kommer till islam och den muslimska identiteten blir bilden plötsligt en annan. Det räcker ofta att en gärningsperson antas vara muslim för att samma försiktighet helt ska försvinna. Då förs religionen och den förmodade muslimska identiteten in tidigt. Ibland öppet och ibland mer subtilt. Fokus flyttas från individen till något större som om handlingen måste på något sätt förstås genom ett muslimskt raster.

Det blir ännu mer problematiskt när olika begrepp blandas ihop utan större noggrannhet. Islam, islamism, extremism och terrorism används ofta som om de vore samma sak. Definitionerna är otydliga. Gränserna suddiga. Ändå används dessa ord som om de tillsammans förklarade våldet.

Detta är nu inte bara ohederligt utan direkt farligt. När begrepp flyter ihop på detta sätt blir det till slut den muslimska identiteten som får bära förklaringen. Det räcker ofta med en antydan om religion för att associationerna ska börja rulla. Radikalisering. Muslimska miljöer. Islamiskt våld. Etc. Beviskraven sänks och precisionen försvinner.

Låt mig därför, för kanske tusende gången, förklara något självklart för den som vill missförstå. Finns det ett faktiskt och styrkt samband mellan ett brott och religiös ideologi, då är det rimligt att tala om det. Men då måste kopplingen kunna visas, förklaras och granskas sakligt. Inte genom glåpord, antydningar eller lösa anklagelser. Och även om en koppling skulle finnas och den rör en extremistisk och ofta djupt okunnig tolkning av en religion, hur är det då rimligt att peka ut islam eller den muslimska identiteten i stort?

Här hamnar vi muslimer återigen i försvar. Även i en text där jag försöker lyfta en principiell fråga tvingas jag stanna upp och förklara grundläggande begrepp och logik. Förnuft och sans verkar ofta försvinna från kritiker när dessa diskuterar Islam eller muslimer. Vi muslimer förväntas dock ta avstånd, förklara och försvara oss. Som om vår tro vore något som ständigt måste redovisas offentligt varje gång någon begår ett brott.

Även svenskheten besudlas

Jag ser samma problem i hur den svenska identiteten används i beskrivningen av gärningspersoner. Den svenska identiteten, ofta löst förankrad, används som förklaring trots att den saknar betydelse för både brottet och motivet. I grunden är det en etikett som inte borde användas över huvud taget i brottsrapportering. Att kalla någon ”svensk” tillför inget relevant till förståelsen av ett brott. Ändå används begreppet, både om etniska svenskar och om personer med invandrarbakgrund, men på olika och inkonsekventa sätt.

När etniska svenskar begår brott kan vissa känna att det är naturligt att svenskheten lyfts fram. Men om den saknar värde i sammanhanget, blir ju detta oerhört respektlöst mot majoritetsbefolkningen och i förlängningen reducerar den svenska identiteten till något som förknippas med brott. Samtidigt missbrukas samma etikett när den används om invandrare, ibland efter mycket kort tid som medborgare, som om svenskheten då plötsligt vore ett särskilt anmärkningsvärt attribut. Även när en person är född i Sverige ger det i praktiken inget mervärde att använda ”svensk” som identitetsmarkör i brottsbeskrivningar.

Inkonsekvensen blir ännu tydligare när en svensk eller svensk medborgare som dessutom anses ha en muslimsk identitet, begår ett brott. Då räcker det inte längre med nationell tillhörighet utan den misstänkte benämns främst genom sin muslimska identitet. Det blir ofta olika felsteg på samma gång och inget av dem tillämpas konsekvent.

En fråga som inte går att komma undan

Om man vill skydda transpersoner, eller andra identiteter för den delen, från att associeras med extrema brott, nidbilder eller fördomar, varför gäller inte samma hänsyn muslimer? Om identitet inte ska generaliseras, varför görs undantag just här?

Antingen menar man allvar med att bekämpa fördomar eller så har man accepterat att vissa grupper får fungera som undantag. Jag ser ingen annan förklaring. Det går inte att tala om språkets ansvar och samtidigt acceptera att samma språk används kollektiviserande när det gäller muslimer.

Här återstår ändå den svåraste frågan. Hur har man tänkt skydda någon minoritet alls när man under en lång tid har lärt människor att just muslimer är rimliga att misstänkliggöra, generalisera och demonisera? Det må alltid börja med en grupp men det slutar sällan med en.

Mina djupaste kondoleanser

Bakom alla resonemang och principdiskussioner finns ett verkligt liv som har gått förlorat. My Törnblom är mördad och hennes familj och närstående lever nu med en sorg som inga ord kan väga upp. Mina tankar och kondoleanser går till dem. Må de finna frid och ro i sina hjärtan.

30/12-2025, Adel Sadat