Det är inte Islam som debatteras – det är Sveriges identitet

Att människor reagerar när världen runt dem förändras är naturligt. Frågan är inte om oron finns, utan om den leder oss närmare sanningen eller längre bort från den. I dagens Sverige finns en känsla av förlust som söker en förklaring. När välfärden sviktar, när framtiden upplevs osäker och när samhällskontraktet knakar, är det mänskligt att söka tydliga svar. Men i brist på sådana riktas frustrationen ibland mot det som syns och sticker ut. I den offentliga debatten har Islam och muslimer blivit symboler för något mycket större än religionen eller utövarna i sig. Det handlar inte om teologi, utan blottar en svensk identitet som förlorat sitt fäste.

Den svenska identiteten

Den moderna svenska självbilden byggde länge på idéer om ansvar, delaktighet och jämlikhet. Per Albin Hansson, svensk statsminister (1932–1946), formulerade visionen om folkhemmet. Styrkan i folkhemmet låg i att det offentliga tog ansvar för det gemensamma och att medborgarna tog ansvar för varandra. Tanken byggde på att när medborgaren upplevde att samhället höll hen om ryggen, höll hen också samhället om ryggen.

Som Hansson uttryckte det i sitt folkhemstal 1928:

”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet.”

Hanssons ord var inte en hyllning till något som redan fanns, utan en påminnelse om det Sverige som ännu måste bli. Folkhemmet definierades inte heller av enhetlighet, utan av ömsesidigt gemensamt ansvar. Precis det framhålls i boken "Vad är Sverige? Röster om svensk nationell identitet (red. Alf W. Johansson)", där Sverige beskrivs som något medborgarna bygger tillsammans, inte bara något vi redan är.

Identitetens förändring var inget naturfenomen

Det har skrivits mycket om den svenska identiteten men ex-forskaren Ashkan Fardost fångar upp kärnan väldigt bra. Fardost beskriver, i sin tredelade serie i Kvartal, hur denna moderna svenska identitet medvetet formades genom språk, skola, medier och framför allt politisk vilja. Trots att den inte växte fram organiskt ur tidens gång blev den inte mindre genuin. Den gav svenskheten en gemensam kompass och en känsla av ansvar för helheten. Det är därför missvisande att beskriva Sveriges tidigare sociala homogenitet som någon naturlig ordning. Den var politiskt styrd. Precis som dagens mångfald också är ett politiskt val.

En riktning utan förankring

Den svenska identiteten fortsatte förändras sedan dess, men i modern tid anses förändringen ha skett utan folkhemmets ansvarsförankring. När staten upphör att forma projekt som medborgarana känner sig delaktiga i, försvinner också den gemensamma riktningen. Att Sverige som konsekvens har blivit mer kulturellt blandat är dock i sig inte ett problem. Däremot uppfattas inte dagens mångfald som ett gemensamt projekt, utan som ett ensidigt vägval från makten. Som följd, skadas den sköra tilliten. Identitetskonflikten är alltså i grunden inte mellan kulturer utan i stället mellan medborgarna och makten.

Identitetsförlust

Människan förlorar fotfästet när tryggheten krackelerar. Det är rationellt att känna oro när välfärden sviktar, när brottsligheten ökar eller när samhällskontraktets löften inte uppfylls. Att försöka förstå vad som sker i ens eget land är inte ett tecken på intolerans, utan på ansvar. Men när självbilden försvagas uppstår en jakt på förklaringar som är nära till hands, snarare än verkliga.

Modern socialpsykologi visar att när grupper förlorar sin självbild uppstår identitetsosäkerhet som driver människor att söka mening på olika sätt. Vissa tar till hat och låter fruktan forma det nya jaget. En del går sin egen väg och skapar helt nya identiteter, bortom samhällets normer. Andra klamrar sig fast vid de små stabila delar av livet som återstår. Resten stelnar i likgiltighet. Alla dessa reaktioner öppnar dörren för manipulation, desinformation och en risk för total desintegration.

Generellt handlar det alltså om att hitta en tydlig kontrast för att hitta tillbaka fotfästet. I dagens Sverige har Islam blivit just den kontrasten. Inte för att religionen förändrat landet, utan för att landet inte längre uppfattar sig självt som sammanhållet. Då uppfattas andra som bevarat sina egna identiteter som hotfulla. En "muslim" är en sådan identitet. Den står inte och vacklar med opinionen. Den formas inte av lajktrösklar. Den manipuleras inte lika lätt. Därför upplevs den som en påminnelse om det som Sverige själv tappat bort. Det som i dag beskrivs som en konflikt mellan Sverige och Islam är därför ett uttryck för en identitetsförlust. Islamofobi blir då bland annat en ventil för en identitet som inte längre vet vad den ska försvara.

Symboler har ersatt sakfrågorna och opinionen har ersatt analysen

När självbilden i ett land sviktar blir minoriteterna bekväma måltavlor för frustrationen. Identitetsförlusten börjar därför ge utrymme för sådant som i normala fall hade ansetts vara helt orimliga och rentav förkastliga. Men när intellektet ger vika blir symbolpolitiken ett svar på dem flesta samhällsproblemen. Detta har många politiska och tongivande aktörer identifierat och lärt sig utnyttja. Det blir då enklare att rikta ljuset mot muslimer än att ta ansvar för Sveriges verkliga orsaker till oro och missnöje.

I stället för att försvara landets ordning jagar man dem som följer lagen. I stället för att stoppa gängen och korruptionen jagar man matvanor och klädesplagg. I stället för att säkra vård, skola och trygghet läggs skulden på dem som redan gör rätt för sig.

Men ingen slöja har gjort nedskärningar i skolan. Inga bönutrop har fyllt en kriminalvårdsanstalt. Ingen muslim sålde ut delar av välfärden. Symbolstriderna har inte höjt kvaliteten i vården, stärkt pensionerna, skapat tryggare arbetsplatser eller kortat väntetiderna på akuten. Människor som kämpar med höjda priser, otrygga jobb, en sönderfallande välfärd samt barn som far illa förtjänar lösningar, inte avledningsmanövrer.

Brott och förtryck ska givetvis alltid mötas med lagens kraft. Men när politiker och tongivande aktörer börjar tillskriva dysfunktionella kulturella uttryck och personliga normkonflikter en religiös grund - trots att exempelvis hedersvåld, tvångsäktenskap och våld mot kvinnor saknar religiös förankring inom Islam - förloras all analytisk precision. Det gör oss inte bättre rustade att bekämpa dessa övergrepp. Det gör oss blinda för deras verkliga orsaker och därmed sämre som samhälle.

Den svenska identiteten stresstestas

Samhällsdiskursen kretsar ofta kring huruvida Islam är förenlig med Sverige. Huruvida Islam har en plats för allt det som Sverige står för. Nästan som om Sverige behövde en acceptans av Islam för att rättfärdiga sin existens. Den frågan är irrelevant i en sekulär rättsstat. Det som behöver klargöras är huruvida Sverige ger utrymme för muslimer att praktisera Islam här. Svaret kunde inte vara mer tydligare: Religionsfriheten är grundlagsskyddad. Så länge muslimer i Sverige följer lagen har de all rätt att utöva sin tro.

Den verkliga frågan är om Sverige är berett att hedra sina egna principer även när det gäller muslimer. När opinionen tillåts styra vilka grupper som anses legitima riskerar rättsstatens fundament att erodera. Hotet kommer därför inte från Islam eller muslimer utan när Sverige gör undantag från sina egna principer.
Europas moderna historia visar tydligt hur farligt det är när gränserna för vem som får tillhöra ständigt flyttas.

Identiteten måste bära

Det svenska moderna samhällsbygget har inte förutsatt en kulturell enhetlighet, utan ett gemensamt ansvar. Självrannsakan och delaktighet är skyldigheter alla ska dela, oavsett kulturell eller etnisk bakgrund. Det är först här identiteten blir en gemensam styrka.

I den islamiska teologin erkänns att människor är skapade i olika folk och stammar för att lära känna varandra (Koranen 49:13). Identiteten är därmed inte till för att upplösas i homogenitet, utan för att bära ansvar i en större gemenskap. Svenskhet och Islam står därmed inte i konflikt, då båda kräver samma dygd: ansvar.

Den svenska identiteten, liksom alla andra identiteter, är i en ständig utveckling. Den kan varken stoppas eller röstas bort. Den måste däremot utvecklas med mod och sanning, inte med hat eller rädsla. En identitet som står stadigt behöver inte heller definiera sig genom sina fiendebilder.

Sveriges framtid

Identitetskrisen måste hanteras där den faktiskt uppstått: i avståndet mellan löftena om ett folkhem och upplevelsen av att ha blivit lämnad åt sitt öde. Islam och muslimer kan därför inte göras till förklaringen på de brister som andra orsakat och inte heller göras skyldiga till något som är hela Sveriges ansvar.

Det är inte Islam som hotar Sverige. Det är oförmågan att minnas vad Sverige och svenskheten ämnade vara: ett folkhem. Antingen återupprättar vi det gemensamma ansvaret eller så finns det snart inget att försvara.

10/12-2025, Adel Sadat